Den Rödfotade Skogssköldpaddan (Chelonoidis Carbonaria) är en mycket vacker Sydamerikansk tropisk sköldpadda. Den har även införts på många öar i Västindien. Dess namn kommer från de röda eller orange fläckar som finns på benen, dess huvud och svans. Denna sköldpadda är mycket populär som husdjur eftersom den anses som mycket social och är skyddad enligt bilaga II i konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter (CITES). Detta innebär att denna art inte får exporteras från sitt hemland utan tillstånd. Den Rödfotade Skogssköldpaddan har även en större släkting, den Gulfotade Skogssköldpaddan (Chelonoidis Denticulata), även känd som den Brasilianska Jättesköldpaddan. Tidigare användes släktnamnet Geochelone i stället för den nyare termen Chelonoidis för alla de fyra Sydamerikanska landsköldpaddorna.
Sköldpaddor har funnits i mer än 250 miljoner år här på jorden och just den Rödfotade i mer än en miljon år. Sköldpaddor har alltså haft mycket lång tid på sig att utveckla sin överlevnadsförmåga. Tyvärr så är arten ännu inte fridlyst och jagas ganska frekvent i hela Sydamerika precis som den Gulfotade Skogssköldpaddan för att sedan säljas helt öppet på marknader som mat. Märkligt nog betraktar Katolska Kyrkan sköldpaddor som fiskar fortfarande (!), vilket gör att speciellt arterna i Sydamerika där katolicismen är utbredd som religion är väldigt hårt utsatta för jakt och kanske blir utrotningshotade inom en snarare framtid än man kan tro.
Den Rödfotade Skogssköldpaddan har ett mycket bra färgseende och ett fantastiskt luktsinne, men hör endast toner under 500-1000 Hz i registret mellan 100 – 1000 Hz. Sköldpaddan har inget läte, mer än det som hanarna (och ibland även honorna) frambringar vid parning. De kommunicerar istället genom olika huvudrörelser; som t.ex att röra huvudet från sida till sida och med små nickningar. När sköldpaddorna möter varandra, kan de stanna till och “hälsa” på varandra. Troligtvis så pratar dom inte om väder och vind, utan bekräftar och talar om vilket kön eller rangordning de har. Ute i vilt tillstånd kan hanarna leta upp en hona genom att följa hennes spår från spillning under flera kilometer. Under uppvaktning av en hona, så närmar sig hanen, stöter på hennes skal bakifrån och försöker först komma snett bakom honan. Han gör sedan en serie huvudrörelser som honan svarar på (i de flesta fall). Om honan är villig, så kan hon lyfta på skölden. I annat fall så promenerar hon bara vidare med hanen tätt efter sig.